felicia ekelund! min blogg, mina regler

Det är viktigt att någon gång bli sviken. Tro mig, du växer i dig själv. Trots att det smärtar och känns förjävligt att bli riktigt besviken. Så är det ändå ett steg i att växa upp, vakna upp. För det är faktiskt just detta som är livet och livet kommer aldrig vara en dans på rosor. Så om du aldrig har blivit sviken och sårad, då har du mycket kvar att lära. Att bli sviken kan vara en fördel, faktiskt. För att sedan inse att det faktiskt går att gå vidare i livet, det går att le igen och såren kommer läka.

I grunden handlar all tillit om att tro på sig själv. Att lita på sig själv, våga hoppas att det lilla barnet inom oss finns kvar och inte har konverterat helt till vuxenlivet ännu. Det där barnet innanför alla muskelvävnader och senor, barnet som har fantasi och där ansvar inte i överhuvudtaget existerar.

Det lilla barnet finns inom oss alla. Att plocka fram det vid rätt tillfälle är dock väldigt svårt. När det gäller att vara vuxen, då det är viktigt, får inte barnet skymta fram. Vid sådana tillfällen är det bäst att barnet inom oss lekar kurragömma och har gömt sig på något riktigt bra ställe. För det är viktig att vara vuxen, det är viktigt att ta ansvar. För ditt eget liv, och även för andras.

Här sitter jag och predikar om hur viktigt det är att lita på sig själv. Men om sanningen ska fram så tillhör jag inte den perfekta kategorin. Jag litar varken på mig själv eller på någon annan till 100 %. Och det känns faktiskt tryggt, för jag kan aldrig ge hela mitt förtroende till någon annan, jag kan aldrig lägga mitt hjärta i en annan individs händer. Det skulle aldrig falla mig in. Och där har vi trygghet. Satsar du inte, förlorar du inte heller. Jag är bara 17 år, men jag har redan hunnit satsa många gånger. Dock blivit sviken lika många vilket har lett till att jag har växt i mig själv, fattat grejen med livet, insett att det aldrig kommer att vara enkelt. Så det känns som att jag har kommit långt ändå. Trots att jag inte ens litar på mig själv.

Jag litar på mig själv på en punkt, och det är att jag vet att jag kan gå vidare i livet efter en nedgång. Så bra känner jag mig själv, att jag har förstått att människor är idiotiska varelser, som ofta saknar empati och samvete, Och jag har aldrig påstått att inte jag är en idiot, för jag är inte så jävla god jämt och ständigt jag heller. Jag har gjort många misstag, jag har sårat, jag har svikit osv.. Men ni vet… ingen är perfekt, och jag tycker att det är bra. Bra att alla har brister och svagheter, bara de inte tar över det goda så är det fine för mig.