I'm so happy
Jag kommer ofta på mig själv att påstå att det är tiden som förändras, men av eftertanke blir det tydligt för mig att det är ju jag som har förändrats och ingenting annat. Det skrämmer mig att saker jag trodde var otänkbart faktiskt sker.
Dagen jag träffade honom första gången kommer jag förmodligen alltid att höja ögonbrynet för extra mycket, men det innebär inte att jag fortfarande känner som jag gjorde, absolut inte. Nu har snart 2 månader gått.. Jag har somnat med tårar, vaknat med en klump i halsen, slängt ur mig dumma kommentarer i all aggression. Trots alla känslor som har passerat mitt hjärta tror jag att det var en viktig del för mig att kunna gå vidare. Jag kan inte annat än att vara stolt över mig själv för att jag klarade mig ur det.
Nu är jag gladare än någonsin!
Kommentarer
Trackback
