tänk om....
Det finns så mycket tankar innanför mitt skallben. Tittar du riktigt noga in i mina blåa ögon kan du möjligtvis skåda tusentals ord och bilder som fladdar förbi. Så proppfull känner jag mig, som att det snart väller över med tankar och ord.
Jag vet inte om det beror på att jag är en tjej fylld med ovanligt mycket fantasi och drömmar. Kanske handlar det om att allt jag får höra lägger jag in i mitt huvud, istället för att tala ut om det på plats bearbetas allting sakta och grundligt inom mig vid senare tillfällen
Inuti argumenterar jag med mig själv om varför saker är som det är, varför han och hon handlar på det vis som de gör och varför ingen pratar och ifrågasätter sina egna tankar och funderingar mer än vad de gör. Självklar förstår jag att jag inte är ensam med att ha mycket i huvudet, men det jag inte förstår är varför ingen pratar om det. De gånger jag släpper fram en del av mina tankar får jag oftast, näst intill alltid, förvirrade miner och blickar av individer som inte har en susning om vad i helvete jag jiddrar om. Det är inte negativa vibbar som sänds ut, det är bara förvirrade. Jag kräver inte heller att någon ska förstå mig, jag känner bara att ibland måste jag dela med mig. För mig är tankarna normala, min förmåga att normalisera verkligheten ser förmodligen annorlunda ut än vad personerna jag försöker förklara mina tankar för gör.
Jag ljuger om jag säger att det inte tär på mig. Det krävs mycket energi att ständigt gå omrking och tänka och sedan även tänka på varför jag tänker som jag gör. Jag vet inte vad jag mer kan göra åt detta än att öppna mig om det. Jag är förvisso ingen duktig talare men att skriva ut det jag känner får det att lätta på trycket en del. Jag har vänner som förhoppningsvis lyssnar på mig, jag har även en mamma som är duktig på att lyssna.
Dock kan man inte dela med sig av allt, jag delar uppskattningsvis med mig av en femtedel av allt som snurrar inom mig.
