Mina älskade vänner!
Jag, och mina älskade vänner har vuxit upp tillsammans. Växt åt helt olika håll, fått nya relationer och testat våra vingar på varsit vis. Vi är totalt skilda individer allihopa, men på något underligt vis hör vi trots allt ihop.
Vi har bråkat, vi har varit förbannade på varandra, vi har svikit, svinat, och varit allmänt oschysst. Och det kommer vi förmodligen fortsätta med. Det hör liksom till. Huvudsaken är att vi alltid har löst problemen, vi har tagit oss ut det, förlåtit och gått vidare. Om vi inte hade de gågna åren i ryggen skulle inte vår relation existera. Men nu har vi det. Vi har upplevt allt ihop, och det får vi aldrig glömma.
Jag kan inte med ord tacka Er för att ni finns. Jag är kanske inte så bra på det där. Att vara tacksam verbalt. Jag är bättre på att vara tacksam i tystnad. Eller som nu, att skriva det.
Kommentarer
Trackback
