Kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva

Jag inser aldrig hur bra jag har det förrän det är för sent - totaly too late liksom. Jag har sabbat många bra saker i mitt liv, oftast i rädlsa för att själv bli sårad, rädlsa över att hitta fel på personen eller att han ska känna desamma för mig. Jag är rädd för fel helt enkelt, trots det stöter jag på de långt innan jag går in i något djupt. Jag kanske hetsar för mycket, trots att jag är en lugn person. Jag kanske har en mental osynlig hets som försvårar det hela för mig. Jag vet som vanligt ingenting, men det känns så. "Man vill alltid ha sådant man inte har" är ett uttryck som jag verkligen lever upp till. Det som är svårt för mig att få, näst intill omöjligt - det är just det jag vill ha mest av allt.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0