Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra. Som ringer upp dig även om du slängt på luren. Som stannar uppe bara för att se dig sova. Vänta på pojken som kysser dig i pannan. Som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara har mjukis och håller din hand inför alla sina vänner. Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig. Vänta på honom som säger till alla sina vänner: Det är hon...
"GratisDomän.se är den kompletta sidan för din webbverksamhet / för dig som vill tjäna pengar och ha en blogg. Hos oss kan du samla poäng för att sedan få ett domännamn, som t.ex. emma.se. Samtidigt får du utrymme som du kan göra vad du vill med, t.ex. ha din egen privata sida. Vi hjälper dig med en gratis blogg som du också kan tjäna pengar på via vårt media nätverk!"
Man får 50 poäng när man registrerar sig och man behöver bara samla ihop 300 så har man ett gratis domännamn!
Det pirras enda ned i tårna när det börjar lukta studentfirande i luften. Denna vår kommer förmodligen att gå fortare än fortast. Det skrämmer mig, samtidigt som det fascinerar.
Fattar inte att det är vår tur detta år. Vi.. 93:orna, ska liksom stå där och skrika för fulla muggar, hoppa och vara gladast i världen med studentmössorna guppandes på huvudena. Det har alltid känts så långt bort, nu är det bara Ca 5 månader kvar.
Det är mitt liv, och det är bara jag som kan se till att det blir något bra av mig.
Jag känner att jag måste dissa nu, och jag ger en FET diss till folk som har bloggar och BARA skriver om vad dom har gjort under dagen, liksom vem vill läsa '' idag var jag i skolan, sen gick jag på stan, sen åkte jag hem och åt mat '' ? Inte speciellt intressant..
Finns säkert folk som håller med mig, och eftersom jag tycker såhär så försöker jag att skriva om mycket annat, sånt som folk faktiskt vill läsa om, kanske därför statistiken höjs? men aja, tack för mig!
"Se mig när jag ropar på hjälp., hör mig när jag söker dig med blicken. våga visa att du bryr dig. för jag lovar även om det är svårt att se, så är det inte svårt att älska mig.."
Svartsjuka är rädsla att förlora en viktig relation. Det beror oftast på osäkerhet, otrygghet, låg självkänsla och att du lider brist på bekräftelse.
Alla kan bli svartsjuka, däremot har den som är osäker i sig själv och otrygg i sitt förhållnde större risk att bli svartsjuk, den som en gång har blivit utsatt för svartsjuka har såklart lättare att bli mer orolig än andra.
Det är väldigt vanligt med svartsjuka men det går faktiskt att '' bota ''.
Men då behöver du verkligen jobba med dig själv, erkänna problemet och verkligen vilja göra något åt det.
Be om stöd och support av din partner när du ska jobba på din svartsjuka, du kommer behöva allt stöd och support du kan få. Ta en dag i taget och jobba med dig själv och din personliga utveckling.
Om du inte söker hjälp och försöker få bort din svartsjuka kan det sluta med att ditt förhållande spricker.
Svartsjuka är inte positivt någonstans, det är jobbigt för både dig och din partner
- Varför jag skriver detta är för att jag själv har varit väldigt svartsjuk i mina tidigare förhållanden och har alltså mycket erfarenhet av hur det känns och har en egen historia om hur jag kom över min svartsjuka. Det var inte lätt, men i mitt nuvarande förhållande så litar jag på min pojkvän till 100% och är inte ett dugg svartsjuk, jag känner mig trygg med honom och det är viktigt för att förhållande ska fungera.
Någon som vill höra hur jag kom över min svartsjuka?
Kommentera det så kommer det ett inlägg där jag svarar på frågor osv.
Jag är så trött.. Så oerhört trött på att vara tjej och allt vad det innebär. Jag är så trött på alla dessa blickar tjejer emellan, inga ord, bara blickar, en blick som säger mer än tusen ord. Allt skitsnack, alla bråk som inte leder till någonting. Jag vill inte bli studerad från topp till tå varje gång några tjejer är i närheten, jag vill slippa det och jag vill inte ha ovänner som tittar snett. Jag hatar det, riktigt mycket hatar jag det. Jag har inte varit mycket bättre, det finns personer som jag också har inspekterat från topp till tå och undrat hur fan man kan se ut på det viset. Dock har jag slutat med det där. Alla dessa viskningar som man tror är diskret men som istället bara syns ännu mer.
Det är klart jag fortfarande tycker saker om andra individer, det är ingenting jag kan ändra på. Men jag uppför mig i vissa situationer. T.ex. om jag ser någon på stan som jag inte gillar, inte fan ställer jag mig och glor på henne då, viskar till min kompis "där är hon, så jävla vidrig". Måste jag absolut kommentera personen i fråga så försöker jag att göra det så diskret som möjligt, för jag sysslar inte med skitsnack utan sann fakta.
Det är så mycket man gör dagligen, hela tiden, 365 dagar om året, utan att ens fundera på varför.
Det finns hundratals saker som bara är, saker vi inte ska ifrågasätta. Enbart acceptera.
Och ofta nöjer vi oss med förklaringen ”det bara är så” och frågar oss inte ens varför.
Vi lever i en värld där vi ständigt har bråttom. Vi ska hinna med bussar, (som förresten aldrig är i tid), vi ska befinna oss på vissa platser en viss tid, vi ska hinna titta på tv, vi ska hinna umgås och någon stans där emellan ska vi hinna med och göra ingenting. Att göra ingenting är det vi prioriterar sist av allt, trots att det är en av de viktigaste sakerna.
Det här är en klocka. Den är numrerad 1-12.
Det finns två visare, en längre och en kortare. Oftast finns det även en smalare visare, som tickar och visar sekund för sekund. Grundsyftet med klockor är att visa oss den aktuella tiden. Antingen är den mekanisk då den vrids upp eller elektronisk och trivs på batteri.
Det är inte vad den är gjort av som är det viktiga, inte heller hur den fungerar, det jag syftar på är klockans makt, makten som är starkare än över 6 miljarder människor tillsammans. En liten plast grej med ett irriterande tickande ljud. Ett tickande som enbart upphör om batteriet tar slut.
Klockan är inte tiden, för tiden är egentligen ingenting. Tiden är den samma som den alltid har varit, i flera hundratusenmiljoner år. Många gånger påstår vi att tiden förändras, faktum är att tiden inte förändras, det är vi som gör det.
Min kväll har bestått av att skriva klart mitt CV så jag kan börja dela ut det, det är high time att jag börjar göra det nu, tiden bara susar förbi och snart tar jag studenten, den dagen jag väntat på såååå länge.
Gissar att detta år kommer förändra mitt liv dramatiskt.
Jag är taggad inför framtiden!
Nu gäller det att plugga plugga plugga, och inte lägga all tid åt pojkvän och vänner.
Måste fokusera på skolan också, även om det är väldigt svårt när man är kär.
Jag, och mina älskade vänner har vuxit upp tillsammans. Växt åt helt olika håll, fått nya relationer och testat våra vingar på varsit vis. Vi är totalt skilda individer allihopa, men på något underligt vis hör vi trots allt ihop.
Vi har bråkat, vi har varit förbannade på varandra, vi har svikit, svinat, och varit allmänt oschysst. Och det kommer vi förmodligen fortsätta med. Det hör liksom till. Huvudsaken är att vi alltid har löst problemen, vi har tagit oss ut det, förlåtit och gått vidare. Om vi inte hade de gågna åren i ryggen skulle inte vår relation existera. Men nu har vi det. Vi har upplevt allt ihop, och det får vi aldrig glömma.
Jag kan inte med ord tacka Er för att ni finns. Jag är kanske inte så bra på det där. Att vara tacksam verbalt. Jag är bättre på att vara tacksam i tystnad. Eller som nu, att skriva det.
Det är så mycket djupa tankar som far omkring inuti min lilla skalle. Är helt yr i huvudet och det brukar uppstå när jag tänker för mycket, det är så mycket tankar och känslor inuti mig som bara flyger omkring och studsar upp och ned.
Det är tankar om mig själv, om livet, om det som varit och om det som komma skall.
Jag önskar att alla individer kunde ha en stämpel i pannan; GOD eller OND. Det gäller pojkar, flickor, vänner, ovänner, föräldrar, lärare, Kungen - alla. Det är inte lätt att veta vad som är fel, och ännu svårare är det att veta vad som är rätt.
Plötsligt kommer jag på mig själv att jag har glömt bort saker jag alltid skulle minnas. Jag har tappat känslorna som alltid skulle kännas, alla gamla sår har läkt igen och enbart ärr finns kvar i form av en abstrakt oro. Jag har tagit mina minnen förgivet så pass mycket att de liksom har förmultnat.
Jag gick nyss i åttonde klass, jag var en liten fjortis som gjorde allt för att efterlikna mina förebilder. Utåt spelade jag ett spel som visade att jag trodde jag var snyggast i världen. Inuti hatade jag mig själv och alla i hela världen var bättre än jag. Idag har jag börjat ana att omvärlden kanske inte är så vacker som jag alltid trott. Människor är inte så goda som jag har fått för mig, och tillit är ingenting som finns i överflöd någonstans.
Liksom när jag gick i åttonde klass cirkulerar skitsnack runt, runt, runt som en atmosfär kring varje enskild individ. Vi har åsikter vi inte vågar stå för, vi har tankar som vi borde hålla för oss själva och vi pratar först och tänker sen. Inom det området har ingenting förändrats. Alla människor ingår i ett stort spel, och vi bara följer med som en ful grön spelpjäs. Även fast vi inte gillar faktumet så accepterar vi det. Vi är så jävla blåsta hela bunten.
Det är många som kommenterar att dom vill se mer Outfits och så, men jag är väldigt dålig på det, jag lovar att bli bättre, men här har ni dagens iaf :)
Måste allting kretsa kring skolan? Ska ens humör ha och göra med hur det går i skolan? Ska självförtroendet behöva vara lågt för att man inte presterar det bästa på varje lektion? Ska man skippa rasten bara för att hinna klart med ett arbete? Ska man behöva bli besviken över att få ett enbokstavligt betyg som G?
Mitt svar är nej. Men för alla är det svaret inte självklart.
Jag ser individer varje dag som sliter och sliter och sliter på varenda lektion för att göra sig själv nöjd. De kommer trötta till skolan, suckar och säger "jag satt uppe halva natten och pluggade..." Jag hoppas i alla fall att allt slitande är för att göra sig själv nöjd och inte någon annan. För om fallet är så, att dessa personer sliter för att göra någon annan nöjd och glad - då har det gått för långt.
Jag har alltid varit ett "G-barn" trots att mina föräldrar, vänner, lärare och övriga utomstående ständigt har påpekat "du kan ju bättre Felicia, gör ditt bästa!". Men varför? Om jag själv inte vill prestera mer än vad jag gör varför ska jag då göra det? För att göra mamma stolt? För att läraren ska kunna skryta med att hon minsann bara har MVG-elever? Det här är faktiskt mitt liv, och det är enbart jag som kommer förlora på om jag inte har toppbetyg.
Ett förhållande utan tillit är som en mobil utan mottagning, allt du gör är att spela spel.
det falskaste som finns är när två stycken blir ovänner & helt plöstligt börjar snacka skit om varandra och säger varandra hemligheter till alla andra. om du var en äkta vän ifrån början så skulle du ALDRIG berättat den andra personens hemligheter bara för att ni har tjafsat och är ovänner för stunden. det är just när man är ovänner som man har chansen att visa hur äkta man egentligen är. ta vara på den chansen och visa för dig själv & alla andra att du är en äkta vän.
'kärlek'' var bara ett ord för mig, tills du kom & gav det en mening ♥
Mitt hjärta tickar som en klocka som går för fort varje gång du ringer upp och säger ''hej''.
Varje gång jag blundar så är det dig jag ser.. det kommer alltid att vara du, ingen nnan. när jag var bortglömd, gömd ifrån världen, så hittade du mig & visade mig vägen. allt känns som en saga.
kan inte fatta att du är min.. lova att aldrig glömma våra minnen. du är det bästa som finns, å det finaste jag vet, ville bara att du skulle veta det. det bästa som hänt mig, det vackraste jag träffat. min underbara pojkvän finns djupast i mitt hjärta. du vet att jag inte skulle palla mer om du svek mig och lät mitt hjärta falla ner
jag älskar den känslan av att finnas i ditt hjärta. du är det finaste jag har. du & jag tillsammans, det kan inte bli bättre. jag är helt förlorad utan dig. jag kan inte stå stadigt utan dig vid min sida.. jag älskar dig tills den dagen då jag tar mitt sista andetag.
För ett par år sedan tog jag minsta lilla motgång som ett världsproblem. Jag förstorade upp varje liten händelse samt strödde salt i mina egna sår. Det var tuffa tider, onödiga tider men ändå var högstadiet tre livsviktiga år. För de bidrog till den person jag idag är. Och det har grundat till den person jag kommer bli.
Idag tar jag allting med en nypa salt. Jag känner mig hårdare än stenen själv. Jag känner mig starkare än världens starkaste man. Eftersom jag inte låter mig krossas eller tryckas ned så kan jag klara allt jag vill. Bara jag har tron kvar. En grabb som jag har känslor för skulle aldrig kunna såra mig speciellt djupt. I och med de senaste årens gång har jag lärt mig vad som är värt att ta på allvar och inte.
Jag har fällt mnga tårar för pojkar under åren. Pojkar som inte varit värda att fälla tårar för. Pojkar som inte är värd kärlek. Iskalla varelser med snopp utan hjärta. Det finns många sådana, och jag tror de kommer återkomma liknande individer under hela ens kärleksliv. Det är förmodligen ingenting man växer ifrån, för dessa killar är iskalla förevigt. Man är den man är och jag tror inte på fullständig förändring hos människor.
Men tack pojkar! Ni har gjort mig till världens starkaste tjej!
Om jag bara vill, så kan jag övervinna hela världen. Allting tack vare er.
Har du en gång blivit sviken känns det som en omöjlighet att kunna anförtro sig till någon annan person igen. Eller det behöver inte vara svårt att just tro på någon person, hela idén med tro kan kännas långt bort. Tro hopp och kärlek, tre viktiga ord där ”tro” är en stor del. Jag skulle vilja lägga till Tillit i de tre orden som då skulle bli fyra.
Det är viktigt att någon gång bli sviken. Tro mig, du växer i dig själv. Trots att det smärtar och känns förjävligt att bli riktigt besviken. Så är det ändå ett steg i att växa upp, vakna upp. För det är faktiskt just detta som är livet och livet kommer aldrig vara en dans på rosor. Så om du aldrig har blivit sviken och sårad, då har du mycket kvar att lära. Att bli sviken kan vara en fördel, faktiskt. För att sedan inse att det faktiskt går att gå vidare i livet, det går att le igen och såren kommer läka.
I grunden handlar all tillit om att tro på sig själv.
Här sitter jag och predikar om hur viktigt det är att lita på sig själv. Men om sanningen ska fram så tillhör jag inte den perfekta kategorin. Jag litar varken på mig själv eller på någon annan till 100 %. Och det känns faktiskt tryggt, för jag kan aldrig ge hela mitt förtroende till någon annan, jag kan aldrig lägga mitt hjärta i en annan individs händer. Det skulle aldrig falla mig in. Och där har vi trygghet. Satsar du inte, förlorar du inte heller. Jag är bara 18 år, men jag har redan hunnit satsa många gånger. Dock blivit sviken lika många vilket har lett till att jag har växt i mig själv, fattat grejen med livet, insett att det aldrig kommer att vara enkelt. Så det känns som att jag har kommit långt ändå. Trots att jag inte ens litar på mig själv.
Jag litar på mig själv på en punkt, och det är att jag vet att jag kan gå vidare i livet efter en nedgång. Så bra känner jag mig själv, att jag har förstått att människor är idiotiska varelser, som ofta saknar empati och samvete, Och jag har aldrig påstått att inte jag är en idiot, för jag är inte så jävla god jämt och ständigt jag heller. Jag har gjort många misstag, jag har sårat, jag har svikit osv.. Men ni vet… ingen är perfekt, och jag tycker att det är bra. Bra att alla har brister och svagheter, bara de inte tar över det goda så är det fine för mig
Kikade bak i arkivet och hittade denna text jag skrivit för längesen, jag tycker den passa in just nu.
- Jo visst, jag vet att det är större risk men det finns undersökningar som säger att vissa personlighetstyper lättare utvecklar alkoholism än andra. Människor som är ångestfyllda, ofta söker spänning i livet eller är antisociala fastnar lättare i missbruk än andra och när man som barn växer upp i en miljö där människor dricker mycket alkohol, kan man påverkas av detta på olika sätt.
Inget av detta passar in på mig, men så klart tänker jag på det och tar det lugnt :)
Det är några läsare som jag vet är lite nyfikna på min uppväxt och hur mitt liv har sett ut, eftersom den inte ser ut som dom flesta andras gör. Om du vill ha en del två så får du kommentera det, det kommer alltså handla om när jag blir äldre och hur mitt liv har sett ut då. :)
Jag är född den 27 oktober 1993, det skulle jag egentligen inte ha varit, jag var inte planerad, jag skulle inte ha funnits egentligen. Min mamma drack när jag låg i magen, därför har jag något som heter FAS ( Fetala alkoholsyndrom ) Har även ADHD, men det kan man få ändå.
Jag bodde med mina biologiska föräldrar i högsjö tills Socialen tog mig ifrån dom, dom behandlade inte mig som man ska behandla ett barn, dom kunde lämna mig själv i lägenheten i flera timmar, och tänk.. ? jag var bara ett litet barn, jag kunde inte göra någonting själv, jag var bara ca 1 år. Där fick jag vara.. Ensam, medans dom var ute och drack eller vad dom nu gjorde.
När soc första gången placerade mig i ett hem hamnade jag hos en familj som bodde i vingåker, jag har inget minne av denna familj, jag bodde bara där tills jag var 1,5 år för mina biologiska föräldrar gick och satte sig i deras trädgård så därför var dom tvungen att omplacera mig.
Då fick jag komma till familjen jag har vuxit upp med, då kom jag till österåker och har bott här sen dess.
Dom tog emot mig och behandlade mig som deras, egentligen ville min bror ha en lillebror men det har ju funkat med en lillasyster också, haha!
Precis i början när jag kom till den här familjen så skulle vi på en födelsedagsfest hos några som dom kände, där satt jag i min barnstol med ett glas framför mig med saft i eller vad det nu var, och då tog jag mitt lill-finger och stoppade ner i glaset och smakade på det (för att kolla om det var alkohol) gulligt men lite sorgligt, huh? :)
Antagligen för att det hade funnits glas med sprit och öl hos mina biologiska föräldrar.
Men jag har haft det bra hos denna familj och jag är glad att jag hamnade här.
Detta var allt för denna gång, har du frågor eller om du vill ha en del 2 så får du kommentera det, det kommer alltså handla om när jag blev äldre och hur mitt liv har sett ut då. :)
Om du följer min blogg och kommenterar det här nere, så följer jag din.
Det är lätt! Gå bara in på bilden här ovan så kommer du direkt till sidan där du kan trycka '' Följ bloggen '' så är det klart sen, kom ihåg att kommentera :)
Jag är så tacksam över att jag har så fina vänner. Så tacksam över att jag har en kärleksfull familj & Pojkvän. Så tacksam över att jag är frisk och att alla som står mig nära också är det.
Sitter hemma och kollar på tv, kom hem från Adam runt halv 6, har bott hos honom i en vecka.
Jag kommer sakna honom, men det kommer även vara skönt att ha en säng för sig själv och inte någon som tar upp halva sängen. Men vi har haft en tokmysig vecka så det kommer kännas tomt.
Imorgon kommer nathalie hit, så då blir det utgång på Mike's sen blir det väl att dra tillbaka till katrineholm innan skolan börjar, det är inte långt kvar till studenten nu.
Jag vill ju skriva, älskar att skriva, älskar att spotta ut mina åsikter.
Men på något vis har jag känt mig så tom på sistone, de senaste månaderna. Det har varit mörkt,. Det är väl så det måste få vara ibland. Sämre, för att det sedan ska kunna bli bätte igen. Det är nog lite som lågkonjunkturen.
min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum.
Jag mår bra idag. Ja, det gjorde jag väl igår också. Men ni vet att vissa dagar är lite bättre än alla andra dagar. Utan någon somhelst anledning. Själen tycks trivas extra bra ibland. Och idag är det ibland.
Jag hörde nyss en låt. Vilken låt det var är ovesentligt, men jag har inte vågat trycka igång den sedan våren 2010. Jag har varit rädd, rädd att återuppleva känslorna som uppstår när man hör en låt man förknippat med en specifik tid. Kan inte förklara hur mycket känslor och tankar som spratt runt i mig, samtidigt som det sved till ordentligt innanför bröstkorgen blev jag glad. Glad att jag har gått vidare, gått vidare från något som en gång var allt.
