felicia ekelund! min blogg, mina regler

Du. Som får mig att vara någon. Du som har varit stor i mina ögon så länge.

Jag är inoffiiciellt kär. En härlig känsla

Det finns så mycket tankar innanför mitt skallben. Tittar du riktigt noga in i mina blåa ögon kan du möjligtvis skåda tusentals ord och bilder som fladdar förbi. Så proppfull känner jag mig, som att det snart väller över med tankar och ord.

Jag vet inte om det beror på att jag är en tjej fylld med ovanligt mycket fantasi och drömmar. Kanske handlar det om att allt jag får höra lägger jag in i mitt huvud, istället för att tala ut om det på plats bearbetas allting sakta och grundligt inom mig vid senare tillfällen
Inuti argumenterar jag med mig själv om varför saker är som det är, varför han och hon handlar på det vis som de gör och varför ingen pratar och ifrågasätter sina egna tankar och funderingar mer än vad de gör. Självklar förstår jag att jag inte är ensam med att ha mycket i huvudet, men det jag inte förstår är varför ingen pratar om det. De gånger jag släpper fram en del av mina tankar får jag oftast, näst intill alltid, förvirrade miner och blickar av individer som inte har en susning om vad i helvete jag jiddrar om. Det är inte negativa vibbar som sänds ut, det är bara förvirrade. Jag kräver inte heller att någon ska förstå mig, jag känner bara att ibland måste jag dela med mig. För mig är tankarna normala, min förmåga att normalisera verkligheten ser förmodligen annorlunda ut än vad personerna jag försöker förklara mina tankar för gör.
Jag ljuger om jag säger att det inte tär på mig. Det krävs mycket energi att ständigt gå omrking och tänka och sedan även tänka på varför jag tänker som jag gör. Jag vet inte vad jag mer kan göra åt detta än att öppna mig om det. Jag är förvisso ingen duktig talare men att skriva ut det jag känner får det att lätta på trycket en del. Jag har vänner som förhoppningsvis lyssnar på mig, jag har även en mamma som är duktig på att lyssna.

Dock kan man inte dela med sig av allt, jag delar uppskattningsvis med mig av en femtedel av allt som snurrar inom mig.

Jag inser aldrig hur bra jag har det förrän det är för sent - totaly too late liksom. Jag har sabbat många bra saker i mitt liv, oftast i rädlsa för att själv bli sårad, rädlsa över att hitta fel på personen eller att han ska känna desamma för mig. Jag är rädd för fel helt enkelt, trots det stöter jag på de långt innan jag går in i något djupt. Jag kanske hetsar för mycket, trots att jag är en lugn person. Jag kanske har en mental osynlig hets som försvårar det hela för mig. Jag vet som vanligt ingenting, men det känns så. "Man vill alltid ha sådant man inte har" är ett uttryck som jag verkligen lever upp till. Det som är svårt för mig att få, näst intill omöjligt - det är just det jag vill ha mest av allt.

Man tror att man styr över sitt eget liv, men det gör man inte. Vi måste lära oss att acceptera det vi inte kan förändra, respektera faktumet och inse att det som sker det sker utan att vi kan stoppa det

Det handlar inte om slumpmässiga händelser som sker, det handlar inte om en tillfällighet, det handlar heller inte om att det är någon som sitter där uppe och bestämmer över världens existans och dess levnadsvillor. Det handlar inte om någon, det handlar om något. Något som är större än vad vi individer någonsin kommer kunna bli tillsammans.

Det handlar om saker som redan är bestämda, ord som redan är sagda, stunder som redan är upplevda, minnen som aldrig kommer igen, perioder man aldrig mer går igenom och känslor man inte trodde existerade. Det handlar om plötsliga slag i magen, olidlig mental smärta och skratt som är så full med gjädje att det nästan rinner över. Det sitter i hjärtat, det sitter i något vi inte kan ta på. Det finns där, men det kommer för alltid förbli osyligt och ovisst. Mitt liv är redan planerat från början till slut, jag är inte medveten om planen, men jag vet att den finns. Det innebär dock inte att jag anser mitt liv som meningslöst när jag inte kan förändra de faktum som är.

Snarare tvärtom.