Så låt mig visa vägen, baby det är vi mot världen
Det är så mycket djupa tankar som far omkring inuti min lilla skalle. Är helt yr i huvudet och det brukar uppstå när jag tänker för mycket, det är så mycket tankar och känslor inuti mig som bara flyger omkring och studsar upp och ned.
Det är tankar om mig själv, om livet, om det som varit och om det som komma skall.
Jag önskar att alla individer kunde ha en stämpel i pannan; GOD eller OND. Det gäller pojkar, flickor, vänner, ovänner, föräldrar, lärare, Kungen - alla. Det är inte lätt att veta vad som är fel, och ännu svårare är det att veta vad som är rätt.
Plötsligt kommer jag på mig själv att jag har glömt bort saker jag alltid skulle minnas. Jag har tappat känslorna som alltid skulle kännas, alla gamla sår har läkt igen och enbart ärr finns kvar i form av en abstrakt oro. Jag har tagit mina minnen förgivet så pass mycket att de liksom har förmultnat.
Jag gick nyss i åttonde klass, jag var en liten fjortis som gjorde allt för att efterlikna mina förebilder. Utåt spelade jag ett spel som visade att jag trodde jag var snyggast i världen. Inuti hatade jag mig själv och alla i hela världen var bättre än jag. Idag har jag börjat ana att omvärlden kanske inte är så vacker som jag alltid trott. Människor är inte så goda som jag har fått för mig, och tillit är ingenting som finns i överflöd någonstans.
Liksom när jag gick i åttonde klass cirkulerar skitsnack runt, runt, runt som en atmosfär kring varje enskild individ. Vi har åsikter vi inte vågar stå för, vi har tankar som vi borde hålla för oss själva och vi pratar först och tänker sen. Inom det området har ingenting förändrats. Alla människor ingår i ett stort spel, och vi bara följer med som en ful grön spelpjäs. Även fast vi inte gillar faktumet så accepterar vi det. Vi är så jävla blåsta hela bunten.
